Attention är en förening som verkar för personer med NPF, Neuropsykiatriska Funktionsnedsättningar, samt anhöriga till dessa och yrkesverksamma inom området. Attention Östergötland Sydvästra bildades 15 juni 2009 och verkar på det lokala planet i sydvästra Östergötland, för tillfället främst i Linköping

Det kom ett mail till styrelsen, med följande text, av författaren Terese Ekman:

Trött i fötterna och med låg energinivå masade jag mig hemåt och ledde cykeln längs den trafikerade huvudgatan. Jag hade avslutat dagens städuppdrag och lämnat in nycklarna på hemserviceföretagets kontor. Det var då som hon slog följe med mig, den fruktade statliga tjänstemannen. Den ökända handläggaren som figurerat i morgontidningens artiklar om förtvivlade utförsäkrade, ställde sig mitt i vägen för mig. Hon hindrade mig från att komma fram på trottoaren. Jag kände genast igen hennes ansikte från gårdagens tidning.

”Du vet väl om att du måste lämna in ett läkarintyg om du ska förnya din sjukersättning!” sa hon och viftade med en blankett. Hur kunde hon veta vem jag var och plötsligt bara dyka upp mitt på gatan utan att visa hänsyn till min integritet? tänkte jag.

Jag som avskyr när främmande personer delar ut flyers på torget, eller värvar medlemmar till aldrig så fina ändamål. Genom att göra en omväg och vika undan med blicken så brukar jag släcka ut de flesta värvningsförsöken. Det fungerade inte den här gången. Innan hon öppnade sin mun hade hon fångat mig med sitt dominanta kroppsspråk.

”Men det är drygt ett år tills det är aktuellt med förnyelse av intyg”, svarade jag.

”Sådana som du vill inte ut i arbetslivet!”, röt hon. Jag blev riktigt arg. ”Det var det fräckaste!”, fräste jag. Jag stirrade ner i marken och tog ett djupt andetag innan jag tittade upp och mötte tjänstemannens blick. ”Du, jag har faktiskt sökt flera hundra jobb sedan jag slutade gymnasiet! Under två decennier har jag kämpat på och gjort rätt för mig, sökt jobb, jobbat och läst på universitet…”, sa jag. Hon fick ta del av kampen, om försöken och de många, dysfunktionella ströjobben, utbildningarna och ams-åtgärderna.

”Men om du nu i dagens läge redan har ett arbete, varför ser du inte till att få fler timmar då?”, frågade hon vasst.”På ytan verkade hon lyssna, men i själva verket tog hon inte till sig någonting alls. ”Det viktigaste för mig är att göra det som jag mår bra av. Heltidsarbete är inget som jag orkar eller prioriterar. Jag jobbar gärna deltid och har min energi kvar så att jag kan hålla en så hög livskvalitet som möjligt”, förklarade jag.

Jag var nu ännu tröttare än innan handläggaren dök upp. Den eleganta kvinnan bar färgstarka glasögon som matchade de lite hårda, vackra och väl utmejslade ansiktsdragen. Med sin strikta klädsel ville hon förstärka sin myndighetsutövning. Hon såg på mig med en hård och osympatisk energi. Det var ett meningslöst samtal som inte fick någon av oss att växa. Ändå hände det någonting. Någonting som till en början knappt var märkbart, växte sig starkare inom mig och gjorde mig inte lika mottaglig för allt obehag som hon sände ut.

”Jag är jag” tänkte jag, och kände mig rentav stolt över mig själv.

Hon kommer aldrig att ta in min berättelse och min autismdiagnos. Hon har varken insiktsdjup eller viljan att göra det. Hon har lagt mitt samtal som några stenar på sin mur, på det fundament av prestationer, meriter och försvar som bygger upp hennes liv och grundläggande värderingar. Hon har byggt en vägg mellan sig själv och dem som hon har avsett att hjälpa. Det är det som är så sorgligt. Jag fällde upp cykelstödet och började gå. Hon följde inte efter mig. Jag satte mig på cykeln igen när jag hade kommit fram till vägnätet av cykelbanor. Varför hon sökte upp mig förblev ett mysterium. Trots ett visst obehag behöll jag känslan av värde och styrka inom mig. Hennes negativa energi hade inte påverkat mig alls i grunden.

Jag vaknade och förstod genast att allt var en dröm. Det gav mig en oerhörd lust att skriva om det här fiktiva samtalet som mycket väl kunde ha ägt rum i verkligheten under mer ordnade former. Jag hade kvar skaparlusten ett bra tag efter att ha vaknat den dagen. Varken hot, belöningar eller mutor påverkar mig särskilt mycket. Att drivkraften kommer inifrån och att lyssna inåt är viktigare. Det här är ett fint karaktärsdrag som kan vara överrepresenterat hos personer med asperger/autism. Visst blir jag illa till mods och väldigt ledsen av ett dåligt bemötande, men min värdegrund och den person som jag är kan ingen ändra på.

Terese Ekman, skrivet den 30 maj 2011